Italian Mannerist Painter, 1535-1607 Born in Florence. After the death of his father in 1540 he was brought up and trained in art by a close friend, often referred to as his 'uncle', the mannerist painter Agnolo Bronzino, whose name he sometimes assumed in his pictures. In some ways, Allori is the last of the line of prominent Florentine painters, of generally undiluted Tuscan artistic heritage: Andrea del Sarto worked with Fra Bartolomeo (as well as Leonardo Da Vinci), Pontormo briefly worked under Andrea, and trained Bronzino, who trained Allori. Subsequent generations in the city would be strongly influenced by the tide of Baroque styles pre-eminent in other parts of Italy. Freedburg derides Allori as derivative, claiming he illustrates "the ideal of Maniera by which art (and style) are generated out of pre-existing art." The polish of figures has an unnatural marble-like form as if he aimed for cold statuary. It can be said of late phase mannerist painting in Florence, that the city that had early breathed life into statuary with the works of masters like Donatello and Michelangelo, was still so awed by them that it petrified the poses of figures in painting. While by 1600 the Baroque elsewhere was beginning to give life to painted figures, Florence was painting two-dimensional statues. Furthermore, in general, with the exception of the Contra Maniera artists, it dared not stray from high themes or stray into high emotion.  Related Paintings of ALLORI Alessandro :. | Portrait of a Florentine Lady | Portrait of Barbara Pallavicino | Maria de Medici | The Anunciacion | Madonna and Child |
Related Artists:
James Sant
(1820-1916) was a British painter specializing in portraits, and a member of the Royal Academy. Sant was born in Croydon and taught by John Varley and Augustus Wall Callcott. He lived to the age of 96 and produced an astonishing number of canvases for exhibition at the Academy, some 250 of them, from 1840 through 1904. He was elected to the RA in 1870, and in 1872 Sant was appointed Principal Painter in Ordinary (official portraitist) to Queen Victoria and the royal family. Sant resigned from the RA in 1914 to "make room for younger men." His work can be found at the Tate Gallery. His brother George Sant (1821 - 1877) was a landscape painter. His sister Sarah Sherwood Clarke (who married Frederick Clarke, Superintendent and later Secretary of the LWS Railway) was an artist of great talent, but all that remains of her work is a collection of 48 different views of Scotland from 1854; these were exhibited for the first time at the "Watercolours & Works on Paper Fair" in London in February 2010.
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).
Andrea del Castagno
Italian c1421-1457 Andrea del Castagno Location Italian c1421-1457 Andrea del Castagno Location Italian painter. He was the most influential 15th-century Florentine master, after Masaccio, of the realistic rendering of the figure and the representation of the human body as a three-dimensional solid by means of contours. By translating into the terms of painting the statues of the Florentine sculptors Nanni di Banco and Donatello, Castagno set Florentine painting on a course dominated by line (the Florentine tradition of disegno), the effect of relief and the sculptural depiction of the figure that became its distinctive trait throughout the Italian Renaissance, a trend that culminated in the art of Michelangelo.